Insänt av Thomas Wängsö 2011-10-10
Jag minns med glädje hur jag på mitten av sextiotalet fick åka med Aldor och Gerda Lindström till Sandhamn för att sälja literkartonger rågade med stora djupröda bär. Vilken åtgång det var hos de välklädda Sandhamnsflanörerna!
Många nytillkomna Haröbor är kanske omedvetna om att ”Harögubbar” var ett begrepp som länge fick det att vattnas i munnen på presumtiva köpare. Den nutida vandrare som i en sänka i skogen stöter på slumrande åkermark, igenvuxen med sly och asp, kan vara säker på att det där för sextio år sedan växte röda bär.
I tidskriften Skärgård nr 62 (Skärgårdsmuseets medlemsblad) redovisar Arne Sundström vad han fått fram från gamla tidningsklipp om den fantastiska jordgubbsperioden under första hälften av 1900-talet. Han har hittat målande reportage och intressanta detaljer om hanteringen, men framför allt skvallrar texterna om den häpnad och beundran som experter och allmänhet på fastlandet visade inför skärgårdsbornas förmåga att producera denna mängd åtråvärda jordgubbar på sina magra och bergiga ägor. Det rådde uppenbarligen guldgrävarstämning bland öarna.
Jag tog med mig de uppgifter jag funnit om jordgubbsodlingen och hälsade på hos Göte Lindström som själv har upplevt näringen från barnsben.
Hur det började
På 1890-talet började skärgårdsbor odla den efterfrågade delikatessen – jordgubbar. Verksamheten växte snabbt till storskalig odling. ”Hur skulle forna tiders Haröbor, som drogo silverstimmen ur djupet, väl kunnat ana att deras efterkommande skulle skörda det ’röda guldet’ på deras kala skär!” skriver Alfred E Jansson i en träffande formulering när han besöker Harö i början av 30-talet. Citatet utgör även en illustration av det stora steget från byteshandel till penningekonomi. Den insaltade strömmingen, som dittills varit viktigast, hade ingått i en byteshandel med fastlandet. Jordgubbshandeln däremot gav pengar i näven – valmöjligheter.
Det var på Möja det började och ön var hela tiden storproducenten. Harö var näst störst. 1901 lär en fiskare vid namn Westerberg ha anlagt det första landet på Harö. Skärgårdsborna, som i huvudsak levde i självhushållning där fisket var det viktigaste inslaget, använde nu allt mer av sin tid till att driva upp jordgubbsplantor på ängslyckor och i sänkor. I början var fiskebönderna skeptiska till de nya bären. Man började därför försiktigt med att sätta plantorna i myrmarker. Den rika skörden överraskade öborna och fick dem att utvidga satsningen. Efterfrågan visade sig vara stor och snart var alla i familjen inblandade, ung som gammal. När hemlanden inte räckte till fortsatte de att plantera revor på omgivande öar. För Möjaodlarna fanns inte sällan de största odlingarna på grannöarna. Både Möjabor och Haröbor arrenderade marker på Eknö för att anlägga åkrar.
Redan från början av seklet gick skörden in till Stockholm. 1903 kunde familjer som levererade ett par hundra liter om dagen tjäna upp till 900 kronor på en säsong. Det var mycket pengar för ett sparsamt hushåll. För flera familjer blev jordgubbshanteringen den viktigaste inkomstkällan.
Växelbruk och jordförbättringsmedel
Men odlandet krävde mycket slit: marker skulle brytas, ogräs skulle rensas, landen skulle dikas, plantorna skulle gödslas och vattnas, och sedan skulle de mognande bären vaktas mot såväl fyrbenta som bevingade tjuvätare innan de äntligen kunde plockas. Göte berättar om både tjuvaktiga måsfåglar och en illvillig grävling som ställde till stora problem innan Göte fick tag i den. Jag minns själv att jag ryggade till varje gång jag såg den trut som Götes pappa Aldor hade korsfäst på en stör mitt på åkern. Bössan fanns också hela tiden till hands i den lilla övernattningsstugan.
På Harö växte ett givande växelbruk fram. Det kunde se ut så här: År 1 bröt man upp vallen och satte jordgubbsplantorna. År 2 till 5 skördades bären. År 6 sattes potatis i landet. År 7 såddes vall. Året efter sattes åter nya jordgubbsplantor.
Skärgårdsborna hade obegränsad tillgång till gödsel. Stockholm betalade bra för att få lossa latrin i skärgården. Stora pråmar transporterade skiten ut till öarna. Markägaren pekade ut lämpliga sänkor som dumpningsplatser. Latrinarbetarna kärrade i land den stinkande lasten på slippriga spänger och tömde lasten. Halkrisken var överhängande. Där låg sedan latrinen till vintern för att sedan harvas ned i jorden.
I latrinlasten doldes även diverse skräp, i första hand glas och porslin. Haröbönderna kunde länge hitta skärvor i sina åkrar.
Enligt vissa uppgifter förde också skärgårdsbor, som seglat till stan för att sälja strömming, med sig latrintunnor på hemvägen. Tunnorna från fattiga Södermalm ska då ha varit de populäraste eftersom de inte innehöll toalettpapper.
Transporten till stan
I början fraktades jordgubbarna med det nystartade Rederi AB Vaxholms skärgårds fartyg. Elva Haröbor och 27 Möjabor var aktieägare i rederiet och hade satsat hundra kronor var. Bolaget drev trafiken med tre ångare som alla bar namnet Skärgården mellan 1903 och 1913. Från 1914 öppnade Waxholmsbolaget en rutt med ångfartyget Strömma kanal med Harö som slutbrygga. Men bären behövde komma till uppköparna så snabbt som möjligt och bryggorna på traden var många vilket skulle kunna vara en förklaring till att särskilda jordgubbsbåtar sattes in. Jordgubbstransporter med ordinarie passagerartrafik innebar också andra problem: dels var jordgubbslådorna skrymmande och dels sägs stora mängder jordgubbar ha lett till frän lukt som störde passagerarna. Waxholmsbolaget hade mellan 1914 och 1960 ångslupen Oden i trafik kring Stavsnäs. Oden lär under en period ha gått som jordgubbsbåt till Möja och Harö. Haröområdets ångbåtsbrygga låg fram till 1917 (möjligen ända till 1923) precis utanför nuvarande Båtkroken, på Storösidan.
Vilket liv och kiv det måste ha varit på bryggorna varje eftermiddag. Vid fyratiden anlände båten och lastade av de tomma jordgubbslådorna från gårdagens skörd. Haröodlarna kom i sina båtar med nya lådor fyllda med dagens skörd. Trängsel. Tävlan mellan familjerna. Säkert en hel del avund. Vilken familj hade varit flitigast under dagen? I eftermiddagssolen stävade sedan jordgubbsbåten mot Stockholm där uppköparna väntade på kajen.
Under en kort period sattes pråmen Hera in som jordgubbsbåt. Den hade dock en så kraftig råoljemotor att bären skakade sönder under färden. Lasten var mer sylt än bär vid framkomsten.
Jordgubbsbåten kunde en god säsong transportera flera hundratusen liter jordgubbar. Från Harö fraktades 5000 liter per dag. Kan de siffrorna stämma? Ja, andra källor styrker omfattningen. Enligt Sven Barthel hade den störste odlaren på Harö 25 000 plantor från vilka han skördade 800 liter per dag. Jansson tar i ännu mer när han påstår att en Haröodlare hade 40 000 plantor. Alla familjer hade naturligtvis inte sådana mängder, men alla familjer odlade jordgubbar under denna period.
God förtjänst – höga risker
Fokuseringen på jordgubbsodlingen gjorde att annan odling åsidosattes. Till och med potatisen fick stryka på foten. Alla odlingsbara sänkor användes till jordgubbar och i övrigt utsträckte sig jordbruksarbetet under de gyllene åren till slåtter längs stränder och på den lilla ängsmark som återstod.
Under den här perioden, fram till 40-talet, gick hela skörden in till stan. Det fanns inte tid till att sälja till exempelvis Sandhamn. Man arbetade med jordgubbsodlingarna hela veckan utom lördagar, men då skulle allt annat, som exempelvis slåtter, skötas. Först när glansperioden avmattats, fram på sextiotalet, började man sälja även till Sandhamn och sommargäster.
Jordgubbsodling var en riskfylld näring. Odlarna var tvungna att investera en hel del pengar och arbetet var tidskrävande. För att få lönsamhet i odlingen behövdes 3000 plantor. De stora odlarna hade mellan 10000 och 30000. Det fanns mycket som kunde gå fel: För mycket regn kunde innebära förstörd skörd och katastrof, för lite regn likaså. Ett alltför bra jordgubbsår kunde ge förlust eftersom det ledde till prisras. Alla odlare strävade efter att få fram så tidiga och tåliga bär som möjligt men nya bärsorter innebar ofta problem; de kunde bli smaklösa eller tåla klimatet illa.
Men ett normalt år gav jordgubbarna de stora odlarna en god inkomst under en annars lugn period i deras arbetsår. Under flera decennier var det endast på Möja och Harö som jordgubbsodling bedrevs som ett rationellt jordbruk i större skala.
Hur var det möjligt?
När Lantmannabladets imponerade reporter ville veta vilken sort Haröborna använde, fick han inget svar. Kanske visste de inte sortens namn; kanske ville de inte avslöja namnet. De kallade sina bär ”ananas-jordgubbar”, men troligen var det Jucunda – den då vanligaste sorten.
Hur kunde då skärgårdsborna bli så framgångsrika att de konkurrerade ut fastlandsodlarna och förmådde producera sådana mängder? Några förklaringar skulle kunna vara:
– Skärgårdsborna var arbetsamma och vana vid hårt arbete under svåra förhållanden.
– Jordgubbssäsongen inföll då strömmingsfisket vilade.
– Det soliga klimatet med många soltimmar.
– Den obegränsade tillgången till gödsel.
– Elva Haröbönder och 27 Möjabor ägde aktier i det nystartade Rederi AB Vaxholms skärgård vilket säkerligen gjorde att transporterna till stan underlättades redan från början.
Kulmen i jordgubbsproduktionen på öarna inträffade på 40-talet. Enligt trädgårdsräkningen 1943 fanns det då 733 000 plantor på Möja och 200 000 på Harö. Men vid den tidpunkten växte det sedan länge jordgubbar även på Ingmarsö, Husarö, Svartsö och andra öar. Jakten på Harö och Möja hade börjat men begreppet Harö- (och Möja-) gubbar skulle leva kvar ännu några decennier.
Thomas Wängsö 2011-10-10
Källor:
| Sundström Arne | Jordgubbsodling i Stockholms skärgård, artikel i Skärgård nr 62 |
| Sundström Arne | samtal 2011-12-08 |
| Lindström Göte | samtal 2011-10-18, 2011-11-16 |
| Olofsson Lasse | samtal 2011-10-26, 2011-11-16 |
| Hedenstierna Bertil; | Stockholms skärgård (1949) |
| Jansson Alfred A | Skärgårdsliv i forna tider (1933) |
| Barthel Sven | Skärgård (1952), tillsammans med Roland Svensson |
