Följande text är två korta utdrag ur en publikation som finns på internet och är skriven av Jan Kuuse och Bengt Dahlin juni 2005, reviderad version 2008. Länk till pdf på 11 Mb och 234 sidor.
1822 års läkarinstruktion
En mer genomgripande förändring kom med 1822 års läkarinstruktion, som i stort gällde fram till 1890. I den nya instruktionen lyftes förebyggande åtgärder och allmänna hälsovårdsuppgifter tydligt fram:
”Utom skyldigheten att biträda de sjuke inom distriktet, som hans hjelp
anlita, bör provinsialläkaren äfven fästa sin uppmärksamhet på allt, som
kan bidraga att bibehålla innevånarnes helsa, samt på allt, som för
helsan kan medföra skadeliga följder. Han bör för detta ändamål, då
tillfälle dertill gifves och i synnerhet under sina embetsresor, taga noga
kännedom om sitt distrikt, till dess medicinskt topografiska beskaffenhet,
säskilda folklynne och lefvnadssätt, allmogens boningshus, dess barns
fysiska uppfostran, allmänt brukliga huskurer m.m. hvaruti allt han vid
alla tillfällen bör upplysa om det rätta och motarbeta det skadliga, och
hvarvid han, liksom i många fall, bör kunna räkna på kraftigt biträde af
presterskapet. Särdeles bör han vara uppmärksam på beskaffenheten av
allmogens dryck och födoämnen, när deraf, vid inträffad missväxt,
otjenlig väderlek vid bergningstiden eller andra tillfälligheter, farsoter
eller skada kunna befaras; och då anmäla förhållandet hos
landshöfdingen, för att genom dess åtgärd och allmänna kungörelser
ännu kraftigare afböja hvad innevånarnes helsa kunde vara af menligt
inflytande.”
Missbruk uppmärksammades, inte bara fylleri utan också kaffe och tobak sågs som hot mot folkhälsan.
1851 skriver provinsialläkare Gustav Varenius i Alingsås om kaffets effekter:
”Beträffande det inflytande, som bruket af caffée utöfvar på
menniskans helsotillstånd, måste jag, tillkännagifvande att jag ännu icke
läst cafféeplantans historia, på grund af erfarenhet, gjord sommaren
1832, då jag var anställd såsom Quarantäns och Uppbördsläkare vid
Hasselö Flate Quarantänsplatts, belägen en mil innanför Sandhamns
tullstation i Stockholms skärgård, tills vidare opponera mig mot derom i
Sveriges endemiske sjukdomar af M. Huss och bihang till Kgl.
Sundhetscollegii underd. berättelse om medicinalverket i riket 1851 af
Fr. Th. Berg offentliggjorda åsigter, så framt fiskarne omkring Hasselö
Flate, med hvilka jag från Mars till December nästan dagligen stod i
närmare beröring, uppgåfvo för mig, att caffée, ju starkare dess bättre,
utgjorde deras älsklingsförtäring, som mer än allt annat, vare sig mat
eller dryck stärkte och lifvade så gammal som ung, när de återkommo
från sine färder på sjön. Också stod cafféepannan alltid i spisen hos dem,
man måtte komma till dem dag eller natt, sent eller bittida. Ingen af dem
ha de någonsin funnit sig mindre väl af cafféetåren, medan de, hvilke
begagnade bränvin i cafféets ställe voro odågor. I en stor fiskarby i
grannskapet af Hasselö Flate rådde ovanlig snygghet och välmåga,
hvilket innevånarne tillskrefvo den omständigheten, att karlarne der
skattade bränvinet ringa, men cafféet högt. Detta föranledde mig att,
heldst karlarne omkring Hasselö Flate voro starke, friske, hurtige
sjömän, ödmjukast hemställa, om det icke vore skäl att från skärgårdarne
samla upplysningar om cafféets bruk och verkan der, innan detfördömes.”
Vy från Sorgström mot Salongsudden där karantänstationens byggnader fanns.
