Artikeln kommer från Anders Christianson.
Det finns en annan artikel om Storskepparen att läsa här
Omkring 1950 öppnades en affär i Nöttnäs på Harö, delvis med sikte på det ökande antalet sommargäster efter andra världskriget. Affären drevs av Axel Österman och förde ett mycket blygsamt sortiment: Några soffor pilsner, läskedrycksbackar, en del konserver och lite dagligvaror. Axels son Allan drev senare en uppföljare i en sjöbod i utkanten av Hagede.
För oss som höll till i västerled på Storö var det en rejäl promenad ner till Nöttnäs och inköpen tog minst en halv dag. Stundtals fick vi vada över Båtkroken, stigarna gick ofta över ängar där vi fick hoppa mellan koblafforna. På den tiden fanns det gott om kor på Harö. Det hände även att någon tjur gick på bete på en äng. Den ängen passerade vi med skräckblandad förtjusning, eftersom vi ansåg att alla tjurar var folkilskna.
Om vi startade tidigt på morgonen kunde vi nå fram till Nöttnäs på förmiddagen. Ibland möttes vi vid framkomsten av en märklig syn. På förstubron till ett illa underhållet hus stod en äldre herre och borstade dun av sin mörka kostym. Det var Axels farbror, storskepparn Ernfrid Österman. Huset var slitet och illa underhållet, som en del andra på öarna, där det bodde ett ensamt manligt original. Vi brukade skämta om att gardinerna i fönstret var hajnät eftersom de hade så stora hål.
Det hände att storskepparn bjöd in oss grabbar i huset för att beskåda det som fanns där. Till höger om förstubron fanns finrummet, där en stor uppstoppad säl tronade på golvet. Vidare stod där en ryssja, som var uppspänd på golvet, vad det nu skulle vara bra för. Han tog med oss till chiffonjén, där han drog ut en liten låda och tog fram sina dyrgripar, ett järnkors och ett viktoriakors som han skulle ha fått för tapperhet till sjöss. Vi tyckte detta lät lite tveksamt och trodde, med tanke på deras ringa vikt, att de snarare var inköpta på Buttericks.
Vi blev mer imponerade av köket, som låg till vänster om förstubron. Där var hans binge – en lår fylld med ejderdun, inget madrassvar, inget täcke – bara ejderdun nästan upp till bredden. Han sov tydligen i bingen, klädd i den kostym som han bar på dagarna, vilket förklarade dunborstningen på förstubron.
Ovanför bingen hängde ett rep ner från taket. Repet var försett med en pinne i lagom grepphöjd, en anordning som man med stigande ålder har fått mer och mer förståelse för. Alldeles bredvid bingen fanns spisen – jag hoppas att ingen brandinspektör läser detta. Vidare fanns en huggkubbe, en yxa och ved. Med stöd av dessa observationer kunde vi rekonstruera hans morgonvanor: Han vaknade, drog med hjälp av repet upp sig i sittande ställning i bingen, högg upp ved som han slängde in i spisen och gjorde fyr, satte på kaffehurran och drack sitt morgonkaffe, varefter han gick ut på förstubron och borstade av ejderdunet från cheviotkostymen.
Ja, den gode storskepparn hade nog många fantasifulla ideer och upptåg för sig, och var en klurig gubbe med sinne för personlig PR. Samtidigt måste man dock inse att han var rejält skitaktig av sig. Detta bekräftades i ett samtal jag hade med sjömannen Gunnar Orsvärn från Blidö, som in sin ungdom hade seglat skutor in till Stockholm. Han kom mycket väl ihåg Ernfrid Österman, men inte hans vanliga smeknamn Lommen. Han kallades allmänt bland de övriga skutseglarna för Svarten därför att han hade så smutsiga segel på sin båt.
Anders Christianson
