Harö byvik förr och nu

Texten är en omarbetad och utvidgad version av ett presentationshäfte skrivet för kulturföreningen Rädda Harö byvik av Jan Ekecrantz och Thomas Wängsö.

Haro 01-01

Harö, beläget i den yttre skärgården mellan Sandhamn och Möja, har beskrivits i flera kulturhistoriska arbeten. Harö by är en av skärgårdens få återstående genuina byar och bedöms vara av kulturhistoriskt intresse. I Skärgårdsbygd beskrivs Harö by ha ”ett av skärgårdens mest utsökta hamnlägen”.

Byn har haft sitt nuvarande läge i ett halvt årtusende och byviken har ett omistligt värde som transportled för människor och gods mellan byn och ångbåtsbryggan och för färder ut på havet.

En trygg hamn

När du, med kulingen i ryggen, kommer från en skumkäftad Rödkobbsfjärd blir det yttre inloppet - Bergklovshålet – till en räddande port undan vågsvall och korssjö. Väl igenom sundet har du lämnat skär och kobbar åt sitt öde och stillheten infinner sig som i en handvändning. Innanför detta yttre inlopp i den höga kusten väntar en inre passage; en vassrik grund fåra leder båten runt en bergig udde som skär av havsviken och skapar en meanderliknande båge i inloppet. Sedan måste du hålla tätt till höger om det fågelträckrönta klippgrundet innan du i en vid sväng styr runt nästa udde. Nu ser du hela den vidgade viken i vars lugn Harö by vilar. Men pass upp! Det gäller att gå fri från Stakholmsstenen. En lätt gir mot land och sedan ut igen. Först nu kan du andas ut och betrakta byn som kurar i svackan längs vikens södra långsida. Du är framme. Välkommen!

Haro 02-00

Förhistorien

Under slocknande vikingatid slog de första haröborna ned sina bopålar vid Gammeltomt, då en del av en lång havsvik som mynnade ut i Kanholmsfjärden. Här fann de gott skydd och lämplig mylla att vända mot solen med sina enkla träåder. Och runt omkring dem lockade havet med andra skördar i form av säl, fågel och fisk.

Den plats som, genom fosfatmätningar, starkast skvallrar om mänskligt liv är den platå som löper norr om Gammeltomt. En vandrare som kommer från Hamnviken ser den låga platån i skogsbrynet, precis bortom den äng som för bara fyrtio år sedan var en åker med skärgårdens finaste jordgubbar.

Med lite fantasi är det inte svårt för vandraren att se grova hembyggda båtar vid enkla bryggor framför sig där nu nyponsnåren klänger mot berget. Här hukade de sina ryggar krokiga över mjärdar, harpuner och nät. Snö eller sol, vinter eller sommar; det spelade ingen roll. Ryggarna värkte alltid, vare sig man skördade ur jord eller hav.

Om landhöjningens orsaker visste de första haröborna säkert intet.

Förundrade kunde de endast konstatera att landet steg, eller snarare att vattnet sjönk. De grovbyggda båtarna fick allt svårare att ta sig in i hemviken. Och som båtfärder var av nöden blev de tvungna att se sig om efter en ny boplats.

De första seklerna

Ungefär samtidigt som Vasa gjorde Sverige till ett arvrike, fann haröborna en trygg hemvik i den nuvarande byviken. Troligen var de helt okunniga om vem som styrde riket, men det som gladde dem mest var säkert att Vasa inte kände till deras existens. Här kunde de nu bygga sina båtar och hus, vittja sina ryssjor och hämta hem sina skötar, bärga sitt hö på ängar och betesskär och dra sin potatisstock på de karga åkrarna. Ryggarna värkte som förr, men de kunde sköta sig själva. Inte mycket mer än järn och salt behövde de byta till sig mot skinn och tran.

Men även ut till Harö nådde så småningom den svenska byråkratin. Jordeböcker upprättades och kartor ritades. Den svenska kronan krävde skatt för att kunna försvara sina undersåtar. Skatterna drevs in i natura och allt beskattades. Fågelsund var åtråvärda och krävde mer i fogdens hand.

Haröborna hade blivit svenskar – på gott och ont.

På Harö fanns, enligt en boskapsuppteckning från 1637, 20 nötkreatur, fyra hästar, 21 får och 22 getter. Östergården, Millangården och Västergården hade nu sina fastslagna skatter att betala. Befolkningen ökade stadigt och marken i alla trånga dalsänkor vändes upp med plogar som inte sällan drogs av människor. Återigen, värkande ryggar. Men skatten till kronan skulle in och munnarna som skulle mättas blev allt fler i stugorna.

Stormaktstidens dyra krig satte kronan i skuld hos adeln som därför erbjöds förmånliga frälseköp (de fick köpa beskattningsrätten). Så kom det sig att Harös hemmansägare och fiskare, under senare hälften av 1600-talet, led hårt under Anders Gyldenklou som utan pardon drev in sina skatter. Men mot slutet av seklet återtog kronan sin beskattningsrätt och nya inventeringar avslöjar att nöden slagit till på Harö. Mellangården går upp i de två andra, som även de har svårt att betala sina skatter. Människoöden flimrar förbi i protokoll, brev och mantalslängder. 1714 avsäger sig Eric och Lasse Andersson äganderätten till Östergården eftersom de inte klarade skatterna.

Och som om detta inte vore nog kom ryssen 1719.

Kronans skattefinansierade försvar såg skärgårdsborna inte röken av under sommaren då ryska galärer med hästburna kosacker och annat djävulstyg svepte in över öarna för att plundra och bränna. Ingen vet om vilda kosacker någonsin ridit med lågande facklor genom Harö by, men förödelsen var total. I Värmdö tingsrätts förteckning över skadorna kan man läsa att samtliga gårdar är ”till huusen alldeles i aska lagdt samt höö, säd och lös egendom förlorad”.

Haröborna åtnjöt åtta års skattebefrielse efter härjningarna. Allt byggdes åter upp kring byviken och 1700-talet fortskred med en ständigt ökande befolkning allt medan nya jordeböcker fördes i vilka namn passerar förbi i korta noteringar. En Petter Ericsson beordras att lotsa en adelsman till Riga. Här skymtar båtsmän, storbåtsskeppare, tullbåtsskeppare, bönder och, framför allt, fiskare. Kvinnor och barn endast undantagsvis. Men de fanns ju där, i stugor och uthus, på åkrar och ängar, på bryggor, men mer sällan i storbåtarna.

Haro-1713-3-Copyright

Mot nya tider

Arvsskiften ledde till att ägorna splittrades. Åkerdelarna blev för små för att brukas med nya metoder. Hemmanen bar inte längre sitt mantal – de blev inte skattebärande. Redan 1849 tvingades laga skifte igenom i Harö by. Då fanns minst 20 hushåll i byn. Enligt mantalslängden uppgick byns befolkning till 91 personer. Sju hushåll saknade helt jord. All bebyggelse var koncentrerad kring byviken och bestod med bodar och uthus av ett åttiotal byggnader.

Endast fem hushåll tilläts bo kvar. Övriga anvisades ”lämpliga platser vid vilka hamn finnes”. 14 boningshus och ett fyrtiotal andra byggnader monterades ned och följde med flyttlassen till de nya boplatserna. I och med detta kom Lerviken, Nöttnäs, Skarpslätt, Lillön (Lisslö), Hagedet, Nyrödja och Hasselö att bebyggas.

Som en följd av skiftet ökade åkermarken på femtio år från 15 till 68 tunnland (inte i första hand genom nyröjning utan genom att ängsmark plöjdes upp). Åren mellan 1870 och 1890 blev en tid av tillbakagång på Harö och andra skärgårdsöar. Järnvägen drogs genom Sverige och billig sill från västkusten gjorde att efterfrågan på strömming minskade.

Skärgårdsbon återgick för en tid till självhushållning och stoppade undan mynten i skänken.

Men det var en kort parantes i historien. Kontakterna med huvudstaden och fastlandet blev åter tätare. Byggnadsmaterial, ved och strömming roddes och seglades in. Nymodigheter, salt, verktyg och nya idéer och tankar togs med tillbaka i båtarna. Strömmingen stod högt i kurs och en tunna byttes mot två tunnor råg. Vanligtvis hade skärgårdsfamiljerna sina fasta upplandsbönder att byta med, en sed som upprätthölls långt in på 1900-talet. Åren kring det förra sekelskiftet blev kulmen i Harös historia. Där bodde då ett hundratal människor. En ständig ström av båtar som roddes ut och in över byviken. Här fanns en affär med basvaror, djur i varenda gräsbevuxen sänka. Liv och rörelse. Vardag och helg.

Men fortfarande dessa värkande ryggar.

Och länge skulle det inte dröja innan motorbåtar slog itu tystnaden om morgnarna.

Nittonhundratalet innebar modern teknik, jordgubbar, strömming, sommargäster och avfolkning. Tekniken bar med sig stora fördelar men snärjde samtidigt befolkningen i penningekonomi, effektivitetstänkande och specialisering. Verksamheter konkurrerades ut med avfolkning som följd. Dock bör det understrykas att specialiseringen ingenstans haft så svårt att slå igenom som på öarna.

Här har alla alltid varit tvungna att behärska det mesta. Det var således i första hand utbudet av arbetstillfällen som fick skärgårdsbor att flytta till tätorter, men även storstadens nöjen, moderniteter och stora religiösa utbud utgjorde lockelser och bidrog till urbaniseringen.

Under fyrtio- och femtiotalet upplevde Harö en viss renässans trots att avfolkningen hela tiden fortskred. Det var jordgubbarna som slagit rot på ön. Under några intensiva sommarveckor levererades dagligen travar med jordgubbslådor till morgonbåten. 200000 jordgubbsplantor sägs ha vuxit i sänkor och på åkrar på Harö.

Ett i alla avseenden lysande exempel på den nya tiden utgör den ljusfest som firades en sommardag 1945 i Anderssons verkstad. Alla permanentboende hade gått ihop och köpt andelar i elbolaget. Äntligen var det dags: Glödlampor flimrade till. Elektriciteten hade nått ut till Harö och fotogenlamporna kunde blåsas ut.

Om sommargästerna har skärgårdsborna helt säkert haft en hel del att säga, både gott och ont. Men de ljusklädda besökarna med sina grogglas och cigarrer innebar säkert en välkommen inkomst och dessutom stannade de ju endast några sommarveckor. Med åren har också skärgårdsbor och stockholmare blivit allt mer lika varandra (och nås ju numera till och med via samma riktnummer). På sommargästernas minuskonto står helt säkert att deras längtan till skärgården har drivit upp priserna, och därmed även skatterna, på hus och mark. Och medan skärgårdsborna har blivit färre har stadsborna på tillfälligt besök blivit fler och mer frekventa i sina besök.

Framtiden

Storbåtarna är i dag av nya material och styrs från en pulpet. Ekorna har ersatts av kajaker och andra flytetyg. Men båtar färdas således ännu över byviken som därmed upprätthåller sin viktiga funktion som transportled för människor och gods.

Under de senaste decennierna har det dock skett en påtaglig försämring av både vatten och stränder. Människans negativa påverkan på Östersjön har tillsammans med den, av landhöjningen, försämrade vattengenomströmningen, lett till att eutrofieringen påskyndas dramatiskt.

Harö by kan inte fortleva utan sin byvik och om farkoster även i framtiden ska kunna färdas här måste något göras.

Slutord

Texten är en omarbetad och utvidgad version av ett presentationshäfte skrivet för kulturföreningen Rädda Harö byvik av Jan Ekecrantz och Thomas Wängsö.

De viktigaste författarkällorna till skärgårdens historia är E Alfred Jansson och Bertil Hedenstierna.

Många av de historiska uppgifterna är hämtade ur Jonas Wängsös Harö – historien om en skärgårdsö.

Information om ljusfesten har erhållits från Göte Lindström.

Kartan kommer från Lantmäteriverkets historiska kartor.

Thomas Wängsö (2007)